Hundens sämsta vän.
Min älskade Svea.
Vad är det för fel på människor? Hur i hela friden kan man skaffa sig ett djur för att sedan misshandla den, vanvårda den eller lämna den i sticket?! Reprisen av Hundens sämsta vän går på TV från 2013. Gissa vem hundens sämsta vän är? Minns att jag såg det här programmet för några månader sen och jag blev helt chockad över vad människor utsätter sina djur för. Extra hårt tar det på mig när folk köper amstaff/staffe/pitbullblandningar för att använda små oskyldiga individer till kamp. Där kommer deras rykte fram. Man slår, provocerar och hetsar hunden till att bli farlig, bitas och skrämma andra människor för att dom ska bli så bra som möjligt för kamp. Duger inte hunden till kamp blir den själv offer för kamphundar som "lyckas" och slits i stycken. Alltså förstår ni hur sjuka vi människor är?! Visst är det inte konstigt att ointresserade och okunniga personer tror att alla amstaffs/staffe/pittbullhundar är livsfarliga redan från födseln när människor sätter rubriker i tidningarna. Jag tror jag berörs extra av det eftersom jag själv har en underbar liten staffe/amstaffblanding som är precis som vilken hund som helst. En underbar liten tjej som är glad i både människor och hundar. Kanske lite för glad. Lite dampig liksom. =) Redan när Svea var 8-9 veckor gammal fick vi kommentarer om att hon var en "mördarhund" och frågor om vi skulle använda henne till kamp.
"Folk åker på semester och lämnar hunden hemma och fyller badkaret med vatten." Alltså va?! Vem gör det?!
En annan del av programmet som berör mig extra är när vi tittare får följa med in i en lägenhet som polisen gjort ett tillslag mot. I lägenheten hittas 42 levande hundar och 8 döda hundar. Det är alldeles för lätt att få tag på hundar. Hur alla hundar ska slippa det här sjuka beteendet hos människor vet jag inte. Hundkörkort kanske är ett alternativ. Oavsett ras.
Trots detta elände finns det så många bra människor som rehabiliterar dessa skadade hundar och ger dom den kärlek en hund förtjänar. Någon gång skulle jag vilja köpa en hund från hundstallet eller liknande. Just nu finns inte tiden och Svea är för valpig för att ta sig ann en hund som kräver så mycket som en omplaceringshund gör. Men som sagt, någon gång i livet vill jag rädda en hund från ett eländigt liv och ge den kärlek och värme. Svea ligger och sover bredvid mig i soffan och det är dags för mig att städa undan en del av julen. Hörs!
Vilken lycka!
Jag måste bara få skriva av mig. Jag blev så fruktansvärt glad när det plingade till på Facebook. Herta, Berner sennenhunden som försvann två dagar före nyårsafton är funnen och tillbaka där hon hör hemma. Hon har setts till varje dag, ibland flera gånger om dagen/natten men varit för skygg för att kunna fångas in. Jag själv har bara hållt ögonen öppna när jag varit ute med Svea och tagit promenader där Herta setts till men jag har inte letat aktivit. Det kanske ska tilläggas att hon cirkulerat väldigt nära vårat område. Nu till det fantastiska. Herta har haft en facebookgrupp där människor uppdaterat om vart hon synts till och hur man ska gå till väga, vilka som ska leta var osv. Några av dom här härliga människorna har alltså suttit uppe på nätterna i bilar, grillat bacon och gjort allt för att locka fram Herta. Helt oroliga människor som lägger ner all denna tid på att hitta vovven. Jag blir på riktigt tårögd och då är det inte ens min hund. I Gävle hjälpte jag till och leta efter en liten valp som tyvärr aldrig återfanns men jag kan bara tänka mig vilken lättnad och stolthet man känner när man lagt ner så många timmar för att tillslut lyckas fånga in henne och få hem henne till ägarna. Det ger verkligen hopp om människan!
Vi har lite att jobba på..
Det tåls att tänka på.
Jag har sen lång tid tillbaka tänkt att Svea ska få en kompis här hemma någon gång i framtiden. Tommy är med på noterna och vi är överens om att det inte kan ske just nu. Men jag funderar en hel del kring hur det blir med två hundar. När jag berömmer Svea för någonting bra kanske valpen precis i samma ögonblick gör någonting mindre bra vilket leder till att valpen tror att jag berömmer den för någonting den egentligen borde få skäll för. Det blir också dubbelt arbete då det är två hundar som behöver aktiveras. Givetvis kan de aktivera varandra men jag tror att dom också behöver aktiveras var och en för sig. Jag vet att två hundar har enormt utbyte och glädje av varandra. Dom får leva mer som hundar för hur det än är så tror jag att vi förmänskligar våra hundar även fast vi inte tänker på det.
Sen kommer vi till det här med ras. Svea köpte vi först och främst som sällskapshund men vi ville ha en hund som kan vara med på allt. Nu till sensommaren blir det som sagt lite kurser för vår del i form av agility och personsök. Jag ser fram emot de enormt mycket! Just i detta nu vill jag att min nästa hund ska vara väldigt sammarbetsvillig och göra precis som jag säger (när den är vuxen). Samtidigt kräver en sådan hund mer av mig än vad Svea gör. Om någon dag kan jag ha ändrat mig helt och sukta efter en hund med helt andra behov som en liten plutthund eller en Grand danois. Staffen är underbar men det är en terrier. Något som tyvärr också talar emot för en till staffe är alla fördomar. Jag vet att jag borde strunta blankt i vad folk tycker men när jag ser forum där det finns så mycket hat mot rasen och så många som vill förbjuda den känns det inge roligt. Jag tänker självklart kämpa för människors fördomar mot Svea men det får räcka! Jag vill också ha en hund med hyfsat lite hår alternativt en hund som man trimmar. Ja det här med att välja ras är inte det allra lättaste. Tur att vi inte ska skaffa någon hund i år! =)
Så mycket kärlek och glädje. Ps. På sista bilden är det typiskt hundbus och inget annat!
