Tänk att så lite kan göra så mycket. Idag var en sån dag som jag bara ville ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet. Jag var inte ett dugg sugen på den här dagen. Inget sug efter frukost, inget sug efter någonting. I morgon är den stora dagen, därefter hoppas jag på att jag blir mig själv igen. Efter att vi varit ute med Svea och vi fått i oss frukost satte T igång att plugga och jag slängde mig i soffan. Skit på den här dagen tänkte jag. Jag hade lust att bara strunta i den här dagen verkligen. Tillslut tog jag mig i kragen och satte igång att packa ner köket i kartonger. En hel del finns fortfarande uppe men sånt som vi inte kommer behöva använda på 2 veckor packades ner. Jag passade även på att packa ner Sveas prylar som hunnit bli en hel del och lite annat smått och gott. Tanken som slog mig när jag packade var att om 2 veckor sitter vi i de hus som vi kommer bo i dom förhoppningsvis 25-30 närmsta åren och kanske mycket längre än så. 2 ynka veckor kvar tills vi sitter och kollar på Solsidan i huset.

 

Efter ett tag ringde telefonen och det var Erika, min brors flickvän som ringde och frågade om dom fick komma och hälsa på oss idag. Trots dom mil som skiljer mellan sthlm och Gävle tar dom sig tid att åka så långt för att hälsa på oss och spendera dagen med oss. Det betyder så sjukt mycket!

Midsommar 1993 i Leksand.