Senaste tiden har jag vart inne på olika hundforum, främst http://vovve.net. Jag kommer på mig själv att sitta och läsa såna inlägg som handlar om kamphundsraserna. Alltså inga argumment som är för staffar och amstaffar utan tvärtom. Varför jag ens läser om detta vet jag inte för jag blir så arg att det kokar i mig! Människor drar alla över en kam/kant. Det blev ett stort inlägg om dvärgschnauzern Albin som sorligt nog blev överfallen här om veckan. Självklart är det inte okej att hundar bli överfallna av andra lösspringande hundar. Men direkt börjar människor hugga på kamphundar utan att det ens står i tidningen vilken ras det är. En del ansåg att alla kamphundar bör ha munkorg eller till och med förbjudas i Sverige eftersom att dom dödar små oskyldiga hundar. Just då kokade det i mig och jag hade sån god lust att skriva både det ena och det andra. Det roliga är att många mindre, ettriga hundar gör även dom utfall men nej precis, det händer ungefär aldrig att dom dödar en annan hund. Men det jag vill komma fram till är att även småhundar kan vara aggressiva och bitas! Självklart blir skadan mycket större om en hund med rejäla käkar biter tag i en liten plutthund.

Idag när jag gick morgonpromenaden med Svea mötte vi tre små Shitzy/lasa apso. Alla tre fick nosa Svea runt nosen och överallt på henne och hon stod snällt och väntade på att dom skulle nosa klart. Sen stod den yngsta tiken (som är en månad yngre än Svea) och hoppade med framtassarna i Sveas ansikte och hon stod bara och tog emot utan säga ett ljud. Jag kan inte låta bli att tänka att ”detta skulle dom med fördomar se!” Jag måste också tillägga att Svea precis börjat löpa för dom som inte vet det. Vid löp brukar tikar vara griniga.

Börjar en hund kaxa mot Svea när vi går förbi kilar hon snabbt över på andra sidan om mig med svansen slickad längs benet, raggen upp och öronen bakåt – rädd hund som inte vill slåss! Möter vi en hund som hon får hälsa på och som visar dominans eller är lite äldre kryper hon fram till hunden, rullar över på rygg och låter hunden nosa på henne, visar hunden då tendenser på hot kilar hon iväg illa kvickt och kan ibland ge ifrån sig ett tjut om hunden rör henne. NEJ alla staffar/amstaffar är inte aggressiva mot andra hundar! Jag tror att det blir mycket vad man gör dom till! Det är såklart viktigt att vara medveten om vad ens hund är kapabel till att göra och vad den kan ställa till med. De är ingen robot som vi kan styra över till 100%. Hunden är ett rovdjur som härstammar från vargen. Därför bör man vara rejält påläst på hundens beteende, ursprung och behov för att förebygga oönskade situationer.

  
  

Undergivenhet.

Nu börjar jag se ljuset i tunneln. 4,5 sida skriven på tentan och den ska vara 5 sidor. Bara jag skriver några rader till och läser igenom uppsasten så har jag sommarlov sen! Så otroligt skönt. Sen att jag inte jobbar så många veckor gör inte saken sämre. Om 8 dagar åker vi till Kreta och livet börjar leka.

Idag var det en av mina vänner på facebook som la ut en fantastiskt länk om vilka hundar det är som biter mest. En studie, gjord i USA, på 6000 hundägare visade att det inte är våra ”mördarhundar” som biter mest utan taxen och chihuahuan. Så klockrent och skönt tycker jag! Det händer väldigt ofta att småhundar vi går förbi på promenaden står och bjäbbar och morrar åt Svea. ”Kamphundsrasen” Svea med kraftiga käkar tar avstånd från hunden som väger 10 kg mindre än henne och försöker att inte titta på den lilla ullbollen. Ändå är det vi som får frågan om hon är farlig. Den hunden som är farlig är den hunden som inte får någon uppfostran eller vägledning i livet. Den hund som får göra precis som den vill. Att en ägare står och säger ”nej fy du får inte skälla” hjälper liksom inte. En hund förstår inte människospråk. Vi måste vara tydliga mot hunden och säga ifrån på hundens språk. Svea har varit pest och pina under många promenader. Hon har skällt på allt och alla under en period i hennes uppväxt då hon helt plötsligt blev osäker på allt som betedde sig lite konstigt. Unghundstiden har absolut inte varit en dans på rosor! Men det gäller att vägleda henne och visa att hon inte behöver skälla. Vi har jobbat hela vintern med detta och hon har blivit väldigt duktig. Det har blivit stor skillnad på henne men då har vi också lärt oss att läsa av henne. Så fort vi börjar se tendenser på att hon misstänker nå skumt har vi snabbt korrigerat henne tills öronen är avslappnade igen och svansen lagt sig ner. Jag lovar er att vi började tvivla på vårt hundägarskap flera gånger. Klarade vi inte av henne? Var hon för tuff för oss? Men efter några månaders kämpande har vi märkt en markant skillnad. Vi har fått en harmonisk hund. Givetvis kan hon bli överraskad och skälla till på någonting fortfarande men vi kan lätt korrigera henne.

Även fast man har en liten söt ullboll betyder inte det att man kan strunta i ett oönskat beteende. Då kommer skällandet och morrandet aldrig att försvinna och beteendet kommer förmodligen bara växa till större problem. Så kom igen alla hundägare, ta tag i problemet dirket. Hur jobbigt det än är så kommer det löna sig! Promenaderna blir behagligare både för ägare och hund!  Jag talar nu endast utifrån egna erfarenheter av en staffordshirebullterrier/amstafftik på 1½ år.